Genom sitt arbete i Sverige och utomlands har hon visat att också enskilda människor kan påverka samhällsutvecklingen. Genom sitt konstnärskap har hon berikat samhället. Med detta pris tackar vi Rosa Taikon för en stor och viktig gärning i Olof Palmes anda."
Jag träffar Rosa Taikon en eftermiddag i januari, i hennes hem, den gamla skolan i Flor. Att boka ett möte med någon som som skall tilldelas Olof Palmes pris var inte det lättaste. Vi har flera gånger varit i kontakt via telefon de senaste dagarna och jag vet att hon haft åtskilliga besök och påringningar före mig. När jag kommer blir jag visad in i Rosas ateljé, ett stort rum på nedre våningen. Jag blir ombedd att ta plats i en fåtölj längst in i rummet medan hon själv sätter sig i soffan mittemot. Det är varmt därinne trots kylan utanför och det sprakar en brasa i kaminen som står centralt mitt i rummet. Det är högt i tak och överallt på väggarna kan man se foton, affischer och tidningsurklipp som visar Rosas engagemang, både i sitt yrke som silversmed och i hennes långa kamp för romerna och för människors lika rättigheter.
Jag inleder med att gratulera Rosa till priset för att sedan ställa samma fråga som ställts henne många gånger de senaste dagarna. Hur känns det att ha blivit tilldelad Olof Palmes pris 2013? Rosa svarar att hon känner sig otroligt glad, ärad och överväldigad. Hon ser det som ett tack för sextio års hårt socialt arbete! Hon berättar att hon fått samtal, blommor och kort skickade från människor runt om i hela Sverige. Hon är också noga med att betona att hon delar priset med sin bortgångna syster Katarina Taikon och framhåller hennes hårda arbete för romernas rättigheter i samhället. Hon visar mig Katarinas bok Zigenerskan som kom ut 1963. Bilden på framsidan föreställer en romsk kvinna i åttioårsåldern. Rosa berättar att kvinnan kom till Sverige när hon var omkring femton år och att hon levde i stort sett hela sitt liv i tält. Det var först på slutet av sextiotalet som hon för första gången fick bo i en lägenhet. Katarina Taikon har förutom flera debattböcker också skrivit de självbiografiska barn- och ungdomsböckerna om zigenarflickan Katitzi. Rosa fortsätter att återge sin syn på romernas situation förr och nu, och hon talar om fördomarna och diskrimineringen av zigenare som hon och hennes syster kämpat mot hela sina liv. Förvisade till tält och husvagnar, utan skolgång, tvingades de resa runt anklagade att försörja sig av stöld och tiggeri. Oftast fick de stanna endast tre veckor åt gången på samma plats även om det fanns några kommunaltjänstemän som satte sig över treveckorsregeln.
Hon berättar att många barn hade det svårt. En del frös ihjäl då det ofta kunde bli fruktansvärt kallt i tälten vintertid. Då hade man inga riktiga kaminer, Rosa pekar på den som står i rummet vi sitter i. Tunnorna man eldade i blev glödheta, för att sedan snabbt bli utkylda då de slocknade. Många barn råkade illa ut och fick brännskador när de kom för nära de glödgade faten.
Rosa själv hade fem småsyskon att ta hand om. Bara att tvätta allas kläder var ett hårt arbete. Hon berättar om hur hon kunde få bära vatten långa sträckor i tunga kopparhinkar.
Det hände att hon fick låna en tvättstuga av någon vänlig kvinna och att då kunna vrida på en kran för att få vatten direkt ur väggen betraktades som rena himmelriket! Visst fanns det ljusglimtar också säger Rosa. Hade det inte funnits goda människor så hade vi aldrig överlevt. Dock befarar hon att fördomarna om romerna kommer att finnas kvar för alltid.
På sextonhundratalet var det skottpengar på zigenare säger Rosa, idag har vi polisens brottsregister.
Har du barn? Frågar hon mig. Hur skulle du känna det om en av dina kusiner begick ett brott och detta medförde att hela din familj och dina barn hamnade i polisens brottsregister? Hon fortsätter.
Över fyratusen romer finns registrerade i polisens register. Av dessa är tusen barn säger Rosa. Hon understryker att det naturligtvis också finns romer som är kriminella, zigenarna är inga änglar. De är precis som alla andra, det finns ärliga och det finns oärliga. Men det är brottet som ska beivras, alla ska inte dras över samma kam.
Hon återgår till att tala om priset och om Olof Palme. Han försökte sträcka ut en hand säger hon, men han hade många mot sig. Rosa och Katarina besökte Olof Palme flera gånger under åren -63 till -67 och hon säger att de “praktiskt taget bodde på riksdagshuset” i sina försöka att nå fram till politikerna. Hon berättar också att de fick stöd av “ickezigenare” som bland andra Sven Volter och Peter Curman. Efter fyra år lyckades vi äntligen tömma alla lägergetton, säger hon.
Rosa konstaterar att det fortfarande finns många människor som har det svårt. Det är inte bara romer som drabbas av rasism och fördomar. Man ser inte de som sköter sig säger hon, man ser de som begår brott.
Jag frågar hur det kommer sig att hon valde att bli silversmed. Jag har arbetat med konst sen jag föddes, säger hon. Romerna har arbetat som musiker, dansare, förtennare, kopparslagare, konstnärer samt drivit tivoli. Jag själv har betalat skatt från det att jag var tio år då jag jobbat som musiker. Hon berättar att det egentligen var hennes bror Paul som skulle ta över efter fadern. Min far var den sista svenska romen som arbetade med silversmide, säger Rosa. Men brodern blev mördad av en rasist när han var trettioåtta år och Rosa blev den som förde arbetet med silversmidet vidare. Något hon tagit på största allvar. Hennes smycken finns att se på bland annat Nationalmuseet, Röhsska museet och många andra museer utomlands. På grund av stöldrisken förvarar hon dock varken ädelmetaller eller smycken hemma längre.
Med alla mina utställningar törs nog påstå att jag satt både Flor och Ytterhogdal på kartan säger hon.
På väggen bredvid oss hänger en guldmedalj som Rosa tilldelats av kulturministern för sitt arbete med silversmideskonsten.
Rosa säger att hon många gånger önskat att någon seriös forskare ska ta sig an romernas kulturarv.
Slutligen ställer jag några frågor om hur Rosa trivs med att bo i Flor och i Hogdalsbygden.
Det är en otroligt vacker bygd säger hon och vänder sig om för att se ut genom fönstret som vetter mot Ljusnan. På sommaren när solen lyser på vattenytan ser här ut som om man slagit ut en stor skopa silver. Jag har på mitt sätt försökt stödja bygden. Hon talar om att hon fått höra att hon är en bra reklampelare för bygden. De gånger TV kommit för att intervjua Rosa har hon tagit med dem till Ytterhogdal för att visa upp byn. När det är bussar med studiebesökare på ingång brukar jag säga åt busschauffören att de ska stanna till på Knoppergården för att äta och använda toaletten. Jag vill inte ha fyrtio hungriga och kissnödiga damer på besök säger hon och skrattar. Jag har ju egen brunn och vill inte att vattnet ska ta slut!
När jag undrar vilka synpunkter hon har på hur man ska främja utvecklingen i byn svarar hon med tryck i rösten att hon tycker att man ska stödja varandra och inte vara avundsjuka. Hur ska man få en bygd att blomstra om man inte hjälps åt?
Olof Palmes pris instiftades 1987 och är på 75 000 dollar. Det delas ut årligen för en särskilt betydande insats i Olof Palmes anda. Årets pris delas ut till Rosa Taikon, i riksdagens andra kammarsal den 24 januari 2014.