Flor / Storån / Huskölen

Flor, Storån och Huskölen – tre byar på rad längs Ljusnan.

För att komma till dessa små vackra byar åker du från Ytterhogdal mot Kårböle.Vid första avtagsvägen efter 6 km svänger du vänster. Vid nästa korsning svänger du också vänster. Där finns det skyltar med Flor och Storån på. Efter ca 2 km kommer du till den första byn, Flor. Efter ytterligare 5 km är du framme i Storån.  Båda byarna ligger vackert vid vatten, överst Hoan och sedan vid Ljusnan som kommer från västra Härjedalen. Hoan och Ljusnan möts i Flor. Efter ytterligare 5-6 km kommer du till Huskölen och Karlstrand. I varje by bor ungefär 20 personer.

Här kan du se Stenkistor i Ljusnan. I Flor kan du både fiska och vandra upp för Flornipan. I Storån finns en mysig samlingsplats i mitten av byn. På Huskölen-Karlstrands byalags hemsida kan ni se mer om aktuella evenemang www.hukas.se .

Historia

På 1600-talet drogs en landsväg mellan Hälsingland och Jämtland, denna anlades på söder sidan om Ljusnan av militära skäl då det på denna tid inte fanns någon bebyggelse alls mellan Kårböle och Ytterhogdal. Så byarna på norra sidan om Ljusnan, Flor, Storån och Huskölen fick ingen bilväg förrän på 1950-talet. Idag är denna lokalväg ett mysigt alternativ till väg 296 som har samma sträckning som den landsväg som byggdes på 1600-talet.

Flor ligger vid Hoans utflöde i Ljusnan och är en medeltida by. I Hogdals äldsta funna dokument som är daterat 1406 nämns att Torkil och Tore från Flor varit vittnen både vid ett jordbyte i Älvros och vid en affärsuppgörelse i Ytterhogdal.  Från Flor härstammade även bröderna Hans, Halvar och Olof Smid. De tillhör dem få hantverkare som omnämns i äldre kedjor. Förr i tiden kunde alla allt, även att smida. Bara i Hogdal har det funnits ett 50-tal gårdssmedjor, dessa bröder måste alltså ha varit sensationellt duktiga. I mitten av 1800-talet skulle folkskolan införas och socken skulle stå för lärare och skolhus. I Hogdal var detta inte av hög prioritet då outbildade lärare och provosoriska lokaler började användas. Bönderna i Flor och Storån tröttnade på detta och byggde själva ett skolhus i Flor. Den kom senare att uppdateras för att efter det läggas ned. Idag används det som bostadshus.

Storån började bebyggas först på 1800-talet och var en skogsarbetarby. Här har Frans Järnankar bott, hans forskning om Hogdalsbyggden har oskattbartvärde. Han gav tillexempel ut boken Härjedalen 1992. Gårdarna i Storån ligger som ett pärlband längs vattnet. I början, mot mitten av byn, finns ett ”Gapskjul” med grillplats iordningställt. Förr i tiden fanns lugnvatten nedanför byn där det gick att ro över  Ljusnan och när skogsbruket var som störst fanns det en färja som gick över till bolagsgården Strömbacken på andra sidan älven. Strömbäcken byggdes som ett enkelt vilställe längs landsvägen mellan Ytterhogdal och Kårböle, vid skogsbrukets storhetstid (senare 1800-tal) så utvecklades det till en storgård med ståndsmässig bostad och ett gästgiveri med stall för tio hästar av skogspatronen Carl Pira. Här bodde många höga skogstjänstemän på sina tjänsteresor och här fanns även avlöningskontor, affär och postkontor. Idag är Ljusnan nedanför Storån uppdämd till en konstgjord sjö. Sjön fungerar som ett vattenmagasin till Storåströmmens kraftverk och dammbyggnaden fungerar som gångbro över älven.  

Huskölen ingår i Hogdals finnbygd. Det kommer sig så att kungarna under 1600-talet ville öka skatteintäkterna och ville då ta ner skog för att skapa äng och åkermark. Detta ville inte befolkningen i Härjedalen och nordvästra Hälsingland så det var i stället en grupp svedjebrukande finländare som tog chansen, dessa kallas idag skogsfinnar. De första bestående finntorpen i Hogdal anlades i början på 1600-talet, fyra herrar som kom från samma finska by Savolax och de bosatte sig i Björnberg, Gåssjö och Huskölen. De flyttade långt till det okända men såg skogen som en resurs. Huskölen hade den första amerikafararen i socknen, en finnättling som utvandrade i mitten av 1600-talet. Skogsfinnarna försörjde sig på samma vis som skogssvenskarna förutom att de också odlade svedjeråg, det var den enda brödsäd som hann mogna i trakten och snart hade svenskarna tagit efter. Svedjeodlingen krävde stora ytor och det var en lång process med vissa mycket arbetskrävande moment. Men goda år kunde avkastningen ge hundrafalt igen. För att odla svedjerågen höggs skog ned för att sedan brännas och därefter såddes utsädet direkt i askan, hela processen från förarbete till skörd tog ungefär fyra år. Innan man började bränna ner ytor för detta var det mest granskog, granskogen kväver ofta annan växlighet och andra arter gynnades av nedbränningarna och därför har tallen idag stor utbredning i dessa områden. Idag är skogsbränder ovanliga, även om det varit stora skogsbränder sommaren 2018, därför ligger naturreservaten i Hogdal just på brandhärjade områden där brandberoende arter har utvecklats.  

Finntorpen växte och blev gårdar och i mitten på 1700-talet friöptes dessa. De stora gårdarna ligger på rad längs Ljusnan, befolkningen ökade och byarna växte snart fick arvingar från Huskölen mark vid fäbodar i Finneby och Karlstrand på andra sidan sockengränsen. Dessa ställen utvecklades till byar och har liksom huskölen året runt boenden medan Björnberg och Gåssjö endast har fritidsboenden.

På 1950-talet fick byarna norr om Ljusnan äntligen bilväg och är förmodligen en stor orsak till att byarna fortfarande är bebodda. Huskölen-Karlstrand byalag är en mycket aktiv förening som ordnar många aktiviteter och evenemang, på deras hemsida kan du läsa mer. www.hukas.se  

Gåssjö ligger ovanför dessa byar med fin gamla bebyggelsen är bevarad. Den finaste gården är Ystegårn som är en storgård från 1860 med autentiskinredning och den förvaltas idag av Stiftelsen Gåssjö Hembygdsgård. Stora delar av naturen omkring är bevarad även om det bedrivs modernt skogsbruk i Gåssjöskogen så glrs det utan markberdning och tunga maskiner. Gamla stigar som fanns innan byn fick bilväg är röjda och skyltade till Fåssjö eller så kan man vandra till Råmyra, den ödeby där det bara finns ett torp kvar från mitten av 1800-talet och detta är ett utflyktsmål väl värt ett besök. Kvistabäcken ligger nära Gåssjötrakten och användes under skogsbrukets tidigare skede för flottning av timmer. Bäcken är idag den enda flottled i Sverige som bevarats helt intakt och är klassad som ett industribyggnadsminne. Varje år återupplivas flottningen en dag i juni av Kvistabäckens intresseförening. Byggnadsminnet omfattar ungefär en sträcka på fem kilometer mellan Kvarntjärndammarna och Västersjön, mellan dessa finns sex dammar samt tre spardammar.

HOGDALSBYGDEN.SE

Webbplatsen drivs ideellt av Framtid Hogdal. Önskar du komma i kontakt med oss gör du det enklast via e-post framtidhogdal@hotmail.com eller på telefon 070-377 42 81.

Om Cookies på webbplatsen
Webbplatskarta